Det började som så många roadtrips gör — som ett skämt i en videosamtal i mars. Jag och min norska väninna Kristin har känt varandra sedan en språkresa för länge sedan, och brukar ses ett par gånger om året. Den här våren landade samtalet på en karta. ”Tänk om vi bara… körde,” sa Kristin. ”Från Oslo, hela vägen upp till Treriksröset.” Två veckor senare hade skämtet blivit en delad kalenderbokning i juli.
Planen var enkel: Jag skulle köra till Oslo, Kristin skulle möta upp med bilen, och tillsammans skulle vi köra norrut genom Norge innan vi svängde in i Sverige och vidare mot Kiruna och Kilpisjärvi — så nära själva riksröset man kan komma med bil, innan resten måste göras till fots. Packning: tält, stormkök, min bärbara solcellspanel, telefoner och kläder för alla väder.
Två bilar, samma oro
Jag kör en Volvo XC70, en trotjänare från 2010 som redan rullat en och annan fjällväg. Kristin har en Toyota Land Cruiser, byggd för betydligt tuffare terräng än vad de egentligen planerade att köra i — men ju mer vi pratade om rutten, ju mer insåg vi att ”vanlig landsväg hela vägen” var en sanning med modifikation. Norra Norge och Nordkalotten bjuder gärna på grusvägar, löst packade underlag och den där sortens väg där en sten kan flyga rätt upp i undersidan av bilen utan förvarning.
Jag tänkte inte alls på det förrän Kristin sa något, men så kom jag att tänka på att jag läst om folk som fått hål i oljetråget av en sten på just den typen av väg. Mitt i ingenstans är det sista man vill behöva hantera.
Det var så samtalet svängde in på hasplåtar — eller bunnplater, som Kristin kallar dem på norska. En enkel metallplåt monterad under motor och växellåda, vars enda jobb är att ta smällen istället för de känsliga delarna ovanför. Inget avancerat, men något båda kände att vi ville ha på plats innan vi gav sig ut på grusvägar långt från närmaste verkstad.
Samma lösning, varsitt land
Det som gjorde det hela extra smidigt var att vi, utan att direkt planera det, landade i varsin variant av exakt samma lösning. Jag beställde min hasplåt till motor och växellåda från Extraljuskungen, som har en variant specifikt anpassad för min Volvo XC70 från just den årsmodellen. Kristin loggade istället in på Ekstralyskongen — den norska systersajten med precis samma sortiment av bunnplate och understellsbeskydd, bland annat modellanpassat för Toyota Land Cruiser.
Det var ganska kul faktiskt – vi satt och pratade om exakt samma produkt, men Kristin beställde från en norsk sida i norska kroner med norsk leverans, och jag gjorde likadant på den svenska sidan. Ingen av oss behövde krångla med tull eller fundera på om det skulle ta evigheter att få hem grejerna över gränsen.
Jag fick min plåt levererad hem några dagar senare och fixade monteringen en helg tillsammans med en kompis som har en lyft i garaget. Kristin, som inte är lika händig, bokade istället in montering hos en verkstad samma vecka. Vi var både klara i god tid innan avresa och vi hade båda sparat in en del pengar jämfört med att köpa en bunnplate eller hasplåt från butik.
Vägen norrut
När vi väl möttes upp i Oslo den där julimorgonen kändes förberedelserna nästan löjligt små i jämförelse med resan som väntade — men det var precis den känslan vi var ute efter. Att inte behöva oroa sig för undersidan av bilarna gjorde att vi kunde slappna av när vägen bytte karaktär norr om Mo i Rana, när asfalten glesnade ut och grus tog över de sista milen innan gränsen mot Sverige.
Vi körde genom Kiruna, vidare mot Nikkaluokta-hållet och till slut in i Kilpisjärvi på finska sidan, dit vägen faktiskt går ända fram. Där fick bilarna parkeras — sista biten till själva riksröset, där Sverige, Norge och Finland möts, går bara att ta sig med en elva kilometer lång vandring genom naturreservatet Malla.
Att stå där, med en fot i tre länder samtidigt, efter att ha kört genom halva Skandinavien tillsammans — det var värt varenda mil. Och jag tänkte faktiskt på hasplåten på vägen dit. Vi körde över grus i flera timmar utan att en enda gång behöva oroa oss för ett konstigt ljud underifrån.
Den lilla förberedelsen som gjorde skillnad
Ingen av oss skulle säga att resan handlade om en bunnplate under bilen. Den handlade om vänskap, om en karta och ett skämt som blev verklighet, om att stå på en topp i fjällen och känna att man faktiskt gjort det. Men det är också en påminnelse om hur mycket lugnare en lång resa blir när de tekniska detaljerna redan är avklarade innan avfärd. Tältet höll tätt, solcellerna fungerade, vi åt ute i naturen och lagade burkmat på stormköket varje dag. Ingenting med denna resa var glamoröst — men det var nog den bästa resan jag upplevt hitintills.